apropå kappahls nya reklamkampanj eller "vi som inte tycker spetstrosor är höjden av kvinnoförtryck"

Kappahl gör smart nog underklädeskollektion av Fifty Shades of grey och stöter på den vanliga patrullen av personer som pratar om sexualisering, objektifiering och kvinnohat. Min reflektion är denna: vi feminister får problem när det kommer till vissa typer av diskussioner.

Det finns en ganska stor motsättning hos många av oss mellan vad vi strider för och vad vi tänder på i sänghalmen. Kvinnor ska inte vara sexobjekt säger vi. Men ni får ursäkta, i sängen vill jag faktiskt hemskt gärna vara ett sexobjekt. Det är roligt med fina underkläder!

Om vi skulle rätta vårt sexliv efter feministiska värden skulle vi kvinnor aldrig kunna bära något annat än breda bomullstrosor och bh:ar med noll sexappeal. (Om vi ens ska ha en bh vill säga). Och våra sexuella fantasier/vår snusklitteratur/våra porrfilmer eller vad det nu är man tycker om skulle aldrig kunna handla om något som inte passar in i bilden av den stolta jämställda feministen. Fantasier om underlägsenhet, att skämmas bort, brandmän (som av någon för mig outgrundlig anledning är en vanlig sexfantasi) eller att tas med storm av en muskulös främling är därmed inte alls att tänka på. Jag vet faktiskt inte vad man skulle tänka på. En man som diskar? Tjejer? Jo men fine, om det är vad man tänder på men inte i ett politiskt syfte.

Kvinnlig sexualitet och kåthet blir ett ganska komplicerat kapitel när man vill vara politiskt korrekt. Många kvinnor, liksom män, tänder på stereotyper och varför det är så är naturligtvis intressant. Hur skapas en sexualitet? När kommer de tidigaste sexuella fantasierna? Har vi när de kommer redan hunnit påverkas av normer och stereotyper som finns i samhället? Är det ett bekymmer att vi vill vara sexobjekt?

Tja. Kanske?

Å andra sidan är det svårt att avhjälpa. Ska man träna på att tända på något annat mer politiskt korrekt som inte innefattar spetsiga underkläder och tantsnusk? För vems skull då undrar jag? För det kan också vara så att vi ska låta vårt privatliv vara ifred. Låta människor tända och inte tända på det de vill, unna dem ett gott och rikt sexliv och hoppas att de hittat en partner som har förmågan att se dem både som kompetenta jämställda personer men också som sexobjekt. För nog fan vill vi väl vara sexobjekt för vår partner? En del verkar sätta ett likhetstecken mellan vad heterosexuella gör i sovrummet och att vissa män behandlar sina kvinnor dåligt i det dagliga livet. Det får mig att tro att dessa en del träffat väldigt korkade män.

Jag har förvisso inte läst Fifty shades-böckerna men jag är lite glad för dem, de verkar ha piffat till det sexuellt för så många människor. Kan det inte bara få vara så i tider av separationer och duger jag och vi-ligger-ju-inte-längre och snart är det julstress-nupp-torka? Själv är jag i alla fall evinnerligt trött på att bli påpassad av personer som utger sig för att vara de "riktiga" feministerna. Om jag vill klä mig som tjej och dansa hula-hula som Timon skulle ha sagt då gör jag det utan några större betänkligheter. Men om någon säger att jag ska ha mindre lön för samma arbete eller försöker ta ifrån min man rätten att vara lika mycket pappa som jag är mamma DÅ lovar jag att gå bananas i mina spetstrosor. För det är viktigt på en HELT annan nivå.